Vill bara säga att du värkar vara så himla klok, det är verkligen inspirerande!
Har en fråga som jag skulle bli jätteglad om du svarade på.. Jag lider av en ätstörning och går på en ätstörningsmottagning en gång i veckan, men det hjälper verkligen inte. Vikten går bara neråt och jag finner ingen motivation, de har även börjat tala om att lägga in mig på ett bahandlignshem. Just nu väger jag 40,8 och har vägt som mest ca 49 kg (är 163 cm). Är så himla rädd för att gå upp i vikt samtidigt som jag inte vill gå ner mer nu. Det största problemet är att jag vill träna och bygga muskler men det får jag såklart inte nu. Celuliter/bristningar är jag så otroligt rädd för att få och jag vet inte vart jag ska ta vägen.
Vilken vikt skulle du anse vara rimlig att börja träna på igen? Just nu äter jag ca 1000 kcal om dagen vilket jag vet är för lite, men jag vet inte hur många kcal jag bör få i mig? Skulle bli så glad om du svarade! Massa kramar till dig <3

SVAR: Hej fina du och tack för din kommentar! Det hugger i mitt hjärta när jag läser dina ord och som du säger är 1000kcal för lite för dig. Bara för att leva så bör du ligga på det dubbla och för att sedan lägga på träning och bygga muskler behövs ännu mer energi. 40kg är alldeles för lite att väga och jag vet att det är lättare sagt än gjort men sluta fokusera på vikten. Ge din kropp den mat och energi den behöver så du går upp i vikt för det kommer du behöva innan du börjar träna. Jag är någon cm längre än dig men väger 16kg mer. Tycker du att jag är för stor?

Att oroa sig för celluliter är så onödigt! 99% av alla tjejer har celluliter och det är inte hela världen. Lägg din energi och fokusera på andra underbara saker som livet har att bjuda på. Börja se mat som något bra som din kropp behöver för att kunna leva i den här vackra världen. Att svälta sig själv gör bara att man blir deppig och hamnar i en deppig cirkel som är svår att ta sig ur. Fortsätt att gå hos din ätstörningsklinik och gillar du inte den du pratar med nu så be om att få byta eller kolla upp en annan klinik. Det är så viktigt att du har det stödet där från! Ett annat tips är att varje dag öva på din självkänsla. Säg minst 3 bra saker om dig själv varje dag. Säg dem så många gånger tills du verkligen känner att du menar det. Kan kännas löjligt i början men det hjälper verkligen. Att misshandla sin kropp med svält och hemska tankar är så onödigt och slöseri på värdefull tid. Bara du bestämmer dig för att bli frisk så kommer du att klara av det! Du är grym, vacker och helt fantastisk och jag vet att du kommer klara dig ur det här! Skickar styrkekramar! ♥

English: Question/Answer, use google translate.

”Fan vad jag är tjock, ful och äcklig! Mina ben är alldeles för stora och fyllda med celluliter. Rumpan är hängig och för platt. Magen är en stor degklump som vägrar försvinna och armarna kommer jag inte visa i linne i sommar så som de fladdrar. FY! Bikini är det inte ens frågan om i sommar! Folk  kommer ju skratta och tycka att jag är äcklig! Varför kan inte jag bara få vara smal som alla andra? Igår åt jag choklad, FAN varför gjorde jag det? Jag kan ge mig på att den chokladen satte sig direkt på magen. Nej det blir att köra 2 pass på gymmet imorgon och det blir bara en måltid och det ska vara sallad. Jag hatar min kropp!”

Anorexi. Ortorexi. Bulimi. Ätstörningar. Alla de här orden gjorde ont i mig att skriva. Jag vet att många av er tänker så om er själva och jag har en gång i tiden också gjort det. Varför?! Varför gör vi så mot oss själva?! Att trycka ner sig själv och sin kropp på det här viset är vidrigt! Kroppen är något helt fantastiskt som vi fått för att kunna leva i den här underbara världen. Varför inte ge den kärlek istället och fokusera på alla bra saker med kroppen. Den gör så att vi kan gå, springa, sitta, träna, leka, umgås, simma, äta, se, höra, lukta, känna, älska och mycket mer varje dag. Hur fantastiskt är inte det så varför inte istället ge den kärlek varje dag?

Liknande tesxtrer som ovan får jag dagligen skickat till mig från er läsare och det gör ont i mig att läsa. Jag vill inte att ni ska säga så om er egen fantastiska kropp. Jag vet att det inte är lätt att ta sig ur de här tankarna om sig själv men det går och det finns hjälp att få. Har fått mycket frågor om jag har bra tips på ställen man kan vända sig till om man vill ha hjälp med en ätstörning. Jag vet tyvärr inget så därför frågar jag nu er?

Tipsa jättegärna om ställen man kan vända sig till för att få hjälp med sin ätstörning? Alla tips är mer än välkomna och de behövs.

Vill dela med mig av Veronicas kloka kommentar till inlägget ”Det här med Ätstörningar”. Tack för att du delar med dig av din historia, du är fantastisk! Läs och inspireras…

Kommentar från Veronica:

”Så himla bra att du tar upp det här! Och så klokt sagt – om ens målmedvetenhet kan göra en sjuk kan den tamejfan göra en frisk också.

När jag bestämde mig för att bli frisk började jag på djupet fundera kring varför jag hade blivit sjuk. Varför kändes det som en belöning att försvinna, bli mindre? Vad var det jag ville uppnå. Kommer osökt att tänka på Kate Moss helt absurda citat ”nothing tastes as good as skinny feels”. Vem har bestämt att det ska kännas så jävla bra att vara undernärd? Vilka signaler ville jag sända ut?

Insåg när jag började fundera på det här med kontrollbehov att det i mitt fall handlade om ett begrepp vidare än kontrollbehov – det handlade om makt. Om jag kunde ta makten över min kropp och min kropps behov, utstrålade jag att mitt intellekt var överlägset mina fysiska begär. Med utstickande ben och seniga muskler istället för mina ganska stora bröst och breda höfter blev min kropp mindre och mindre en kvinnas kropp. Poletten trillade ner när jag insåg att det handlade om jag gått i en av vår tids största genusfällor: allt som är förknippat med kvinnlighet är en del av den okontrollerade, nyckfulla naturen och ett kön som är underställt det andra. Makt, kontroll och intelligens blev därmed synonymt med manliga attribut. Med min ätstörning försökte jag utstråla en frigjord, modern och intelligent kvinna med makt – genom att paradoxalt nog avsäga mig min kvinnlighet och därmed tvärtom låsa in mig själv, underställa mig patriarkala strukturer. Jag gav då mig själv en läxa som var skitjobbig i början, men som hjälpte mig mycket. Innan jag gick in i duschen tittade jag på min nakna spegelbild som förändrades varje dag i behandling, mot det jag varit så rädd för. Jag tittade på den, tittade extra mycket på det jag var som räddast för att se och sa ungefär så här ”jaha. Min kropp ser ut precis som den gör, jag har fötts så här och naturen har skapat mig. Vem fan ska komma och säga att den är fel, att jag inte har rätt att finnas och se ut så här? Ingen. Jag har fötts till denna jord med denna kropp och har precis lika mycket rätt som alla andra att göra vad jag vill i denna värld med min kropp som ett fantastiskt redskap”

Började läsa en massa feministisk litteratur och lärde mig att jag inte var ensam om alla de här tankarna och känslorna – Simone de Beuvoirs verk Det andra könet på typ 800 sidor tog upp det redan på 40-talet. Det var en lång resa, och jag jobbar fortfarande med det här. Finns så många delar av denna sjukdom och av vägen till tillfrisknande – om man ska dra det hela ytterligare ett varv ville jag ju samtidigt bli sedd i min kamp för att utstråla makt som ett offer i kampen, något som skulle frånta mig ansvaret för min handlingar och göra mig ännu mer ”ren” som människa och kvinna (kvinna=offer). Jag ser fortfarande världen genom mina genusglasögon, och drömmer idag om en värld där vi inte håller på och värderar kroppar. Varken mäns eller kvinnors. Ens kropp säger ingenting om vem man är, men i vår samtid säger alla medier motsatsen. Alla har lika mycket rätt till villkorslös kärlek! Hoppas att min story också kan vara till nytta för någon som behöver lite pepp.  

Jag använder din blogg idag, Ida, som inspiration för att söka reda på en balans som funkar för mig och håller mig frisk   Kram!”