anorexia

FUCK ÄTSTÖRNINGAR

Vänner det är dags att ta upp ett ämne som inte kan tas upp för ofta, nämligen ätstörningar. Så många mail från er läsare som vill ha hjälp, så många vänner i min närhet som varit eller är drabbade. Ni som följt mig ett tag vet att jag också lidit av ätstörningar och därför gör det extra ont i mig varje gång jag läser era ord om hur ni mår för jag vet exakt vad ni går igenom. Vissa av er har jag träffat på fika bara för att prata, vissa av er har jag mailkontakt med bara för att finnas där som stöd.  Men det bara forsar in mail och i min önskevärld hade jag träffa er en och en allihop men tyvärr finns inte den möjligheten så därför tycker jag att vi talar om det här i kommentarsfältet.

Var anonyma om ni vill och dela med er av er historia! Har ni eller har ni haft någon form av ätstörning? Går ni på behandling? Har ni tagit hjälp av någon närastående? Har ni någon nära anhörig som är sjuk? Hur mår ni just idag? Hur ska vi tillsammans göra för att minska på den här hemska sjukdomen?

<3

[youtube id=”YT-ivV05ucs”]

.

ÄTSTÖRNINGAR? VARFÖR GÅR JAG INTE NER I VIKT?

Svar på kommentarer…

Jag har hört att det man värmer i micron förlorar all sin näring, vad säger du om det??

SVAR: Det stämmer inte.

Hej Ida!

Jag har haft ganska mycket problem på senaste tiden. Eller ja… Jag vet inte riktigt.

Jo det är så att jag är en 13- årig tjej som älskar träning och kost. I mars någon gång där tänkte jag börja köra rejält på att få en riktigt snygg kropp till sommaren 2013. Jag började äta mycket mer nyttigt och tränade hårdare.

Jag hade inte vägt mig på riktigt länge för jag brukar inte bry mig om sånt. Eftersom vikten bara är ett nummer liksom. Men sen insåg jag att jag hade gått upp väldigt mycket i kilo, och jag fick världens ångest. Jag åt mindre och mindre och fick verkligen ångest om jag skippade ett träningspass eller åt något onyttigt. Ett tag hade jag t.o.m påminnelse på mobilen om att jag inte skulle glömma bort att inte äta något.

Efter ett tag började jag äta mer så jag blev mätt. Men den där ångesten låg fortfarande kvar. Jag fick panik så fort jag åt något onyttigt. Sen gick det ett tag och jag trodde att all ångest skulle släppa, för det gjorde det ett tag. Men sedan kom det tillbaka igen… Jag vägde mig alltid innan jag åt något, efter jag åt något, innan jag tränade och efter jag tränade. Att väga sig innan jag åt något var liksom som att vikten bestämde om jag var hungrig eller ej.

Jag har fortfarande en riktig ångest och mår väldigt dåligt. Jag har alltid mått väldigt dåligt över min kropp och jag tycker speciellt min mage är fruktansvärt ful och tjock.

Men just nu är det åtminstone lite bättre, jag äter ordentligt och så. Men så fort jag äter mig proppmätt får jag ångest däremot. Och när jag ätit något onyttigt. Och när jag inte tränat på ett tag.

Ja jag vet inte hur jag ska göra… Jag mår verkligen dåligt över detta och har såå många gånger gråtit, skrikit och inte vetat vad jag ska ta mig till. Jag har inte berättat för någon om hur jag mår. Och jag vet inte för vem jag skulle berätta det. Min pappa har möjligtvis märkt av lite att jag ändrat kost, han märkte i alla fall att jag slutade äta bröd och han blev rätt orolig för bara den lilla saken, så jag kan verkligen inte berätta allt. Vet inte vad jag ska göra! Har läst om ätstörningen ortorexi och tyvärr känner jag igen mig lite i det som står…

SVAR: Hej tjejen! Det gör ont i mitt hjärta när jag läser dina ord. Du är bara 13 år och håller på att växa fortfarande och det är så viktigt att du ger din kropp den näring och energi den behöver för att växa. Det låter som att du kommit in i ett mönster som du skulle behöva få hjäp med att bryta. Finns det ingen på din skola du skulle kunna prata med? Testa ta kontakt med din skolsyster. Jag vet att det krävs mod att söka hjälp hos någon men snälla gör det, du kommer inte att ångra dig!

Jag skickar styrka till dig! Kramar Ida

Hej! Har du något tips på hur man kan bli av med strama hamstringsmuskler?

SVAR: Stretcha baksida lår. Följ mitt stretchprogram HÄR.

Hej Ida!

Tack för en fantastiskt blogg full av inspiration och motivation, något som verkligen uppskattas när man känner för att ge upp!

Har haft som mål detta året att jag skall känna mig bekväm i min bikini när sommaren väl kommer och till en början gick min träning och ”diet” bra. Kände att jag tappade i vikt och att centimetrarna blev mindre kring magen. Problemet är nu att det känns som om ingenting händer. Jag tränar fortfarande vilka mycket, om inte mer, som jag gjorde i början utav period och maten har heller inte förändrats men som sagt står jag still. Tack vare detta tappar jag motivationen och känner att mitt mål inte alls är möjlig att uppnå längre. Varför jag vänder mig till dig är just för att du kanske vet något som jag vet? har i alla fall hopp om att du vet varför jag inte fortsätter att gå ner i vikt. Är 181 cm, väger för tillfället 77 kg och har ett kaloriintag på 1600 kalorier. 
Hoppas du kan hjälpa mig!

SVAR: Tack snälla för din kommentar 🙂 Det låter som du hamnat på en platå och kroppen har vant sig både med träning och kost. Testa någon ny träningsfrm, lägg på vikter, variera repsantalet, testa nya övningar, spring intervaller mm. Kroppen är så smart så den anpassar sig efter ett tag och man stannar då i utvecklingen.

Sedan undrar jag också om du får i dig tillräckligt? Jag vet inte hur dina dagar ser ut med aktivitet och träning men det låter som du tränar mycket och att du inte får i dig tillräckligt? Du kanske inte får i dig så mycket energi att du kan prestera max på träningspassen. Mitt bästa tips är att du tar hjälp av en PT som kan se över både din träning och kost för att du ska få resultat.

Lycka till! Kram Ida

KLOKA ORD

Vill dela med mig av Veronicas kloka kommentar till inlägget ”Det här med Ätstörningar”. Tack för att du delar med dig av din historia, du är fantastisk! Läs och inspireras…

Kommentar från Veronica:

”Så himla bra att du tar upp det här! Och så klokt sagt – om ens målmedvetenhet kan göra en sjuk kan den tamejfan göra en frisk också.

När jag bestämde mig för att bli frisk började jag på djupet fundera kring varför jag hade blivit sjuk. Varför kändes det som en belöning att försvinna, bli mindre? Vad var det jag ville uppnå. Kommer osökt att tänka på Kate Moss helt absurda citat ”nothing tastes as good as skinny feels”. Vem har bestämt att det ska kännas så jävla bra att vara undernärd? Vilka signaler ville jag sända ut?

Insåg när jag började fundera på det här med kontrollbehov att det i mitt fall handlade om ett begrepp vidare än kontrollbehov – det handlade om makt. Om jag kunde ta makten över min kropp och min kropps behov, utstrålade jag att mitt intellekt var överlägset mina fysiska begär. Med utstickande ben och seniga muskler istället för mina ganska stora bröst och breda höfter blev min kropp mindre och mindre en kvinnas kropp. Poletten trillade ner när jag insåg att det handlade om jag gått i en av vår tids största genusfällor: allt som är förknippat med kvinnlighet är en del av den okontrollerade, nyckfulla naturen och ett kön som är underställt det andra. Makt, kontroll och intelligens blev därmed synonymt med manliga attribut. Med min ätstörning försökte jag utstråla en frigjord, modern och intelligent kvinna med makt – genom att paradoxalt nog avsäga mig min kvinnlighet och därmed tvärtom låsa in mig själv, underställa mig patriarkala strukturer. Jag gav då mig själv en läxa som var skitjobbig i början, men som hjälpte mig mycket. Innan jag gick in i duschen tittade jag på min nakna spegelbild som förändrades varje dag i behandling, mot det jag varit så rädd för. Jag tittade på den, tittade extra mycket på det jag var som räddast för att se och sa ungefär så här ”jaha. Min kropp ser ut precis som den gör, jag har fötts så här och naturen har skapat mig. Vem fan ska komma och säga att den är fel, att jag inte har rätt att finnas och se ut så här? Ingen. Jag har fötts till denna jord med denna kropp och har precis lika mycket rätt som alla andra att göra vad jag vill i denna värld med min kropp som ett fantastiskt redskap”

Började läsa en massa feministisk litteratur och lärde mig att jag inte var ensam om alla de här tankarna och känslorna – Simone de Beuvoirs verk Det andra könet på typ 800 sidor tog upp det redan på 40-talet. Det var en lång resa, och jag jobbar fortfarande med det här. Finns så många delar av denna sjukdom och av vägen till tillfrisknande – om man ska dra det hela ytterligare ett varv ville jag ju samtidigt bli sedd i min kamp för att utstråla makt som ett offer i kampen, något som skulle frånta mig ansvaret för min handlingar och göra mig ännu mer ”ren” som människa och kvinna (kvinna=offer). Jag ser fortfarande världen genom mina genusglasögon, och drömmer idag om en värld där vi inte håller på och värderar kroppar. Varken mäns eller kvinnors. Ens kropp säger ingenting om vem man är, men i vår samtid säger alla medier motsatsen. Alla har lika mycket rätt till villkorslös kärlek! Hoppas att min story också kan vara till nytta för någon som behöver lite pepp.  

Jag använder din blogg idag, Ida, som inspiration för att söka reda på en balans som funkar för mig och håller mig frisk :)  Kram!”

 

Metro Mode Club

SE ALLT
metro mode rekommenderar

Signa upp dig till vårt nyhetsbrev!