God morgon älsklingar! Först av allt vill jag bara säga tack för all fin feedback på mitt inlägg om hip-dips. Ni verkar gilla sådana typ av inlägg. När jag läste kommentarerna så skrattade jag lite då det är så himla tydligt att man alltid vill ha det man inte har. De som har den kurviga kroppsformen vill ha den smalare ”okurviga” och tvärt om.
Varför kan man aldrig nöja sig med det man har? Jag själv är lika dan! Jag har i hela mitt liv drömt om ett stort lockigt hår och har mått så dåligt över mitt sjukt platta och raka hår. Känner några som har mitt absoluta drömhår, men vad gör de? PLATTAR HÅRET! What? Jag kan inte förstå, likaså de inte kan förstå hur jag inte gillar mitt raka hår?
Måste säga att jag blivit mycket bättre med tiden och yoga gör verkligen susen för mig då det får mig att känna tacksamhet över min kropp. Förr hatade jag den och min kroppsform, nu tänker jag knappt på det utan kroppen är bara där och jag tänker istället hur sjukt grym den är som klarar av allt den gör varje dag. Visst faller jag ner i svackor vissa dagar/perioder där jag bara hatar min kropp men direkt en sådan tanke kommer upp så tar jag ett steg tillbaka och tänker på att jag ska vara tacksam att den finns där varje dag för mig. Shit vad grym den har varit och är! Jag är tacksam över att den gör så jag kan gå, springa, jobba, träna, leka osv. Det här är ett bra tips som man kan ta till varje gång man känner hat mot sin kropp. Ta ett steg tillbaka och tänk på allt bra kroppen gör för dig varje dag. Utan den skulle du inte kunna göra någonting. Känn istället tacksamhet över vad den ger till dig varje dag.
Vad har ni för relation till er kropp? Älskar ni den? Hatar ni den? Dela gärna med er av era bästa tips på hur man kan lära sig tycka om sin kropp?
Försöker verkligen ha sunda tankar när det gäller min kropp men ofta tar ångesten över. Men gör allt för att prata & tänka positivt. Men det har tagit mig 31år att nå den här lilla vägen.
Bra och ärligt inlägg, gillas!
för min del går det i perioder. Vissa dagar känner jag mig inte alls nöjd med min kropp medan andra dagar så gör jag det. Hatar gör jag inte, men känner mig inte alltid så bekväm. Samtidigt så påminner jag mig om hur bra min kropp är, menar jag tränar rätt mycket och att balansera kosten med träningen är en utmaning i sig. Plus att ja, jag försöker påminna mig själv när jag har mina dippar att min kropp är bra precis som den är. Den orkar med mig, samtidigt som jag låter den få vila när det behövs. Och jag vet att alla negativa tankar som dyker upp inte stämmer. Även om det är svårt att inte lyssna på dem.
Men att påminna sig om vad kroppen klarar av att göra, och se alla de positiva saker kring det. Samt att inte försöka fastna i tankarna för mycket, även om det är lättare sagt än gjort så hjälper det. Samt meditation. Men att lära sig att acceptera sin kropp tror jag är viktigt, vi alla ser olika ut och är uppbyggda olika sätt. o att inte jämföra sig med alla andra. Jag började tycka om min kropp mer när jag åt bättre mat, samt när håller igång med träningen så blir man piggare och känner sig starkare, fräschare (i alla fall jag).
Jisses vad jag svamlar.. haha!
Vilket ärligt inlägg och bra inlägg! Själv är jag överviktig sen det ljuva sambolivet inleddes, har gått upp 10 kg på tre år och det är 10 kg min korta kropp definitivt inte behöver. Men sanningen är jag aldrig har varit så bekväm som jag är nu. Jag har bestämt att min kropp inte är till för någon annan, ingen annan ska värdera hur attraktiv jag är i deras ögon. Det är bara sin egen kropp man borde ha en åsikt om, och en positiv sådan! För hälsans skull vill jag röra på mig mer, men det ytliga är så oviktigt. ♡
bra text
Jag hatar min kropp. Jag försöker gilla den, älska den men det går inte. Kan rada upp en hel lista vilket samtidigt gör ont i mig. Istället för att hata min kropp borde jag vara tacksam, jag lever, andas och den fungerar som den ska. Men ändå klankar jag ner på allt. Jag vill inte tycka såhär utan jag vill älska mig själv. För jag har insett att om jag älskar min kropp så spelar det ingen roll, då skulle jag vara trygg med mig själv i tuffa situationer oxå. Nu vågar jag inget och avstår saker för att tyckandet om migsjälv sätter stopp. Ida, du är min förebild och hjälper mig att försöka. Jag gillar din inställning du har till saker och att du kör ditt eget race, det inspirerar! Tittar på dina videos, läser bloggen och lyssnar på din och Viktors podd dagligen. Det gör mig lugn och att jag tänker efter. Tack Ida för att du delar med dig av vad du tänker och tycker, det hjälper mig iallafall❤️
det är så svårt det där. jag brukade också hata min kropp men inte längre. nu har jag dock problem med min rygg för min byst är för stor. har 75 g på en kort kropp och jag har ont varje dag. så himla jobbigt! dock är problemet att för att få en operation måste man vara normalviktig enligt BMI och tränar man som jag kan man väga mer utan att vara tjock.. så jobbigt! vet inte riktigt vad jag ska göra 🙁
Jag börjar lära mig tycka mer och mer om min kropp. Då detta är året som jag faktiskt lyckas ta tag i träning och kost! Och du ger så mycket inspiration till både det ena och andra! Så tusen tack. Jag är inte i ”mål” än men jag trivs mycket bättre med mig själv och känner mig glad och peppad inför framtiden! ☺️ För mig var inställningen att hitta en livsstil som håller inte att gå ner till en viss vikt osv. Givetvis ville man ner till en hälsosam vikt också och dit är jag på väg men för mig är kosten och motionen viktigare. ??
Åh vad jag behövde läsa det här inlägget just precis nu. Har varit inne i en längre period där jag verkligen hatat allt på min kropp och mitt utseende. Tror det kan ha att göra med en lång förkylning som gjort mig energilös och jag har bara inte mått nå bra och då brukar det tillslut gå ut över stackars kroppen. Den fina som fortsätter funka när inget annat gör det (citerat Therese Lindgren). Vart inspirerad av dig nu Ida till att bara sätta ner foten. Sluta leta fel och istället uppskatta och vara tacksam över att man har en frisk kropp. Ben som kan gå, ögon som kan se, öron som kan höra osv. <3
Åh, det är så viktigt att lära sej acceptera sin kropp, oavsett hur den ser ut! Jobbar själv med det varje dag, försöker peppa genom att påminna mej själv om att den helt enkelt är en kropp, den behöver ingen stämpel mer än så. Brukar lägga på denna video ibland då jag nojar över min kroppsform (https://www.youtube.com/watch?v=Xrp0zJZu0a4), blir alltid så glad av att se alla de kvinnorna i videon i helt olika kroppar, och så sjukt vackra allihopa! Gamla konstverk med kvinnokroppar är också så bejakande, tänk renässansen, romantiken, upplysningen. Det ni!
Älskar min kropp för det mesta 🙂 tror det är en acceptans som kommer dels med åldern, dels med insikten att ingen bryr sig om hur din kropp ser ut förutom du själv. Så fort man släpper alla negativa tvångsmässiga tankar på kroppen och äter saker som ger den bra energi, ibland saker som endast är goda för själen, rör på sig, svettas och frigör endorfiner så mår man fantastiskt i kroppen och kan lägga sin tankekraft på andra viktiga saker – som att klättra i karriären, umgås med vänner, familj och sprida glädje 😀
Fint! Kika gärna in min blogg och följ min resa bort från den hemska sjukdomen anorexia, jag har kommit en lång bit påväg – men en dag ska jag vara HELT frisk & fri!! 😀 <33
http://nouw.com/heddasöderberg
Hatar den pga bristningar från fötter och i princip överallt upp till halsen. Fick hormonrubbning av ppiller(vägde 50 när jag fick allt).. Hade älskat min kropp annars men jag ser tyvärr ut som 80 år i huden istället för 28. Hade varit ok om de varit något enstaka område men tyvärr överallt…
Jag fick aneroxia som 12-åring. Fast hade nog redan innan det en skev bild gällande mat. Jag minns hur jag och min bästis på lågstadiet brukade äta skolmaten och sen gå utanför skolgården och kräkas upp den tillsammans. Så här i vuxen ålder blir jag ledsen inombords när jag tänker på den där saken. I 9:an hade jag som ”mål” att nå runt midjan med tummen och pekfingret, jag var någon millimeter ifrån att lyckas. Vägde 45 kg och är 170 lång, jag levde på en potatis och vatten. Skolmat åt jag inte, och skippade frukosten. Förstår inte hur jag lyckades, bodde i stora hoodies och sov och sov. Brukade springa upp och ner för trappan, undvek människor egentligen också eftersom jag var besatt av vikten. Vägde mig efter varje måltid, cyklade runt där jag bodde. KÄNDE mig ändå tjock, när jag blev gravid som nittonåring fick jag lov att lära mig äta. Jag minns plågan av att äta men också hur otroligt snygg jag kände mig i min mage. Sen att ingen tjatade om vikt runt mig heller gjorde sitt, dock direkt när sonen föddes var cirkusen igång igen. Hets på att banta, träna och testa diverse olika ”kurer”. Det var först i höstas när jag kraschade i utmattningen som jag började skita i det där. Jag har gått upp och gått ner, jojobantat i hela livet. Nu försöker jag äta sunt och röra på mig istället. Varje morgon säger jag 5 bra saker med mig själv, tackar mig själv och min kropp. Sen avslutar jag min dag med att säga 5 bra saker jag gjort under dagen. Det är så befriande, visst jag kanske inte är smalast men jag är i alla fall glad i kroppen. Så länge jag inte går runt och mår dåligt, så tänker jag att nu får min kropp duga som den är. Det är ju inte vikten som är viktig utan hälsan och insidan. 🙂
Jag har alltid haft en ”normal” kroppsform, men är inte smalt byggd utan mer åt det kurviga hållet. Har alltid haft komplex för min mage och mina lår. Mitt mål har alltid varit att bli mer fit. I gymnasiet började jag springa en hel del, och sprang såklart bort några kg. Just då var jag ganska nöjd med mig själv, jag både presterade och var nöjd. Mådde bra!
Var i USA och gick ned i vikt utan att röra på mig, det visade sig varara diabetes typ 1, som gick för långt innan diagnosen sattes. Jag skulle flyga hem, blev medvetslös och spenderade en vecka på sjukhus i London. Då var jag supersmal, farligt smal. Det enda jag önskade då var att gå upp massa i vikt.
Idag när jag ser tillbaka så kan jag vilja ha den där kroppen som jag hade i mitten av min rehab, med rutor på magen osv. Samtidigt som jag också är stolt över hur min kropp ser ut, och vad den har gått igenom. Men det brukar vara så, man vill ha det som man inte har. Men nöjd, nej jag är nog inte helt nöjd…
På samma vis som yoga har hjälpt dig att uppskatta kroppen, har gymmet hjälpt mig! 😀 det blir lixom wow, jag borde va glad för att jag kan göra den hör övningen. Och att kunna utvecklas & bli starkare bidrar nog också 🙂
Hej Ida! Jätte viktigt ämne som du tar upp. Själv har jag så länge jag kan minnas inte alls gillat min kropp. Jag håller med dig om att det man inte har vill man ha. Jag har aldrig gillat mina ben t.ex. Ena dagen kan jag hata dom och andra dagen kan det kännas lite bättre. Mitt bästa tips är att röra på sig och vara aktiv. Så fort jag rör på mig eller tränar så märker jag att min syn på min kropp förändras till det positiva. Men jag är fortfarande ledsen över att jag aldrig riktigt kan vara nöjd över min kropp. Det är skit jobbigt.
Tack för inlägget Ida och jag älskar att läsa din blogg dagligen, det ger mig en bra start på dagen. Puss och kram 🙂