Hej Ida, jag behöver verkligen din hjälp!
Det finns en tjej på mitt gym som jag verkligen ser är sjuk i någon form av ätstörning. Hon är väldigt mager och tränar alldeles för mycket, iprincip bara kondition och är väldigt svart under ögonen, blek osv.. :/ Jag har själv varit där för några år sedan och nu i efterhand önskar jag att någon hade sagt till mig i tid om att jag var sjuk och att det jag gjorde var ohälsosamt.
Jag vill jättegärna på något sätt prata med denna tjej, även om jag inte känner henne, då det gör så ont i mig att se hur hon tränar slut på sig själv och inte äter någonting och bara blir sjukare och sjukare för varje vecka. Grejen är att jag inte vågar säga något till henne, vi känner ju inte varandra! Och dessutom är anorexia väldigt svårt, så jag vet inte hur hon skulle ta det om jag sa något (kanske blir hon ännu sjukare och bara blir arg..)
Vad ska jag göra? Jag kan inte bara se på, samtidigt som jag inte vet vad jag som är mycket yngre ska göra eller att hennes kost/träning överhuvudtaget inte är min ensak.
Någon som varit i liknande situation och vill hjälpa?
SVAR: Hej fina du! Jag förstår och håller med att det gör ont att se andra som är sjuka i den här hemska sjukdomen och speciellt om man också själv varit där och vet vilket helvete de gått igenom. Väldigt fin av dig att du vill hjälpa och det tycker jag också att du ska göra. Dock är det som du säger väldigt svårt då man inte känner personen eller vet hur hon kommer att reagera. Kanske kan du ta kontakt med henne och bli vän utan att säga något om sjukdomen till en början.
Att möta någon som har varit i samma situation tror jag är det absolut bästa och jag tror inte att du kommer göra saken värre. Om det skulle vara så att hon blir arg på dig så ska du inte ta åt dig. Det kommer förhoppningsvis få henne att tänka efter och göra något åt saken. Innan du tar kontakt med henne kanske du även kan fråga gympersonalen om de pratat med henne om det här? De gym jag har jobbat på har haft bra koll och det är många gånger folk med ätstörningar blivit avstängda.
Jag tror och hoppas på att hon kommer uppskatta ditt stöd och omtanke. Det här är en svår situation så om någon som läser det här har bra tips så kom gärna med dem?
Kram, Ida
så svårt…
min dotter kan vara den där olyckliga tjejen på gymmet som är alldeles ensam utlämnat åt sin sjukdom som äter upp henne inifrån. Hon är sjuk i anorexi, bor i Stockholm, jobbar och är jätte snäll och duktig mot alla utom sig själv.
jag hade önskat att någon hade sagt till henne att hon duger som hon är, att hon ska ta emot hjälp. Hon har inge att prata med och tro inte att hon är sjuk. Hon tränar och promenerar bort alla osynliga kilo och är tunnare för varje dag.
Ingen vågar säga sanningen utom familj och det gör hennes sjukdom ännu värre.
Om det hade funnits någon som kunde berätta för henne att hon inte är ensam om detta och att träningen botar inte det onda
Klurigt det här.
Jag har också haft anorexi. Faktumet att ingen vågade reagera gjorde definitivt min sjukdom värre. Om någon vågat säga ifrån tidigare hade jag kanske sökt vård tidigare. Om en okänd tjej gått fram till mig på gymmet och sagt typ:
”hej, jag vet ingenting om dig, men baserat på det jag ser ser det ut som att du skulle kunna vara i samma situation som jag var i för fem år sedan. Jag hade anorexi, tränade alldeles för mycket, åt för lite, och allt i mitt liv var skit. Att inse att jag var sjuk och våga söka hjälp förändrade allt för mig. Idag ser jag ut såhär, är sjukt lycklig i allt jag gör och har en underbar pojkvän som jag är superkär i. Ätstörningsenheten har hjälpt mig hit. Det kanske inte är så för dig, men om det skulle vara det vill jag verkligen tipsa dig om det. Eller om du vill snacka med mig har du mitt nummer här..”
hade det nog varit ett väldigt viktigt wake up-call. Och även om jag inte hade varit mogen att ta emot den informationen då, hade jag nog sett den tjejen som en viktig vändpunkt i mitt tillfrisknande senare, i efterhand.
Det ovan är iallafall vad jag skulle säga till någon på mitt gym. Och skulle personen bli förbannad skulle jag se det som en del av sjukdomen och hoppas att jag ändå sått ett frö till tillfriskning.
Det är alltid så himla ambivalent sånt här. Det kommer ju verkligen ur något gott och oavsett hur hon tolkar det eller tar det så kom det ju från kärlek. Det svåraste är väl själva stunden när man ska ta kontakt. Det är ju där man antingen blir försvarstagande och orolig för att en främling ska börja prata med en. Men om första kontakten går bra så tror jag resten kommer gå bra med. Hon kanske bara längtar efter några snälla ord? Självklart kan hon ta illa upp, men det gör även en alkoholist när du säger åt dom att ”du kanske inte ska ta den där ölen…”
Åh vad jag känner igen mig! I detta fall är det dock jag som är tjejen med anorexi. Jag är fortfarande inte frisk och mitt gymkort är fruset.. Det var en som jobbade på gymmet som kontaktade mig, eftersom de har alla mina uppgifter fick jag en dag ett mail från en PT där, då hon frågade mig om jag kunde komma dit en dag och bara snacka ” om allt mellan himmel och jord”. Jag tackade ja och anade lite vad det handla om, men jag visste faktiskt inte att jag var sjuk då, bara att jag var lite underviktig och var tvungen att gå upp i vikt. Men när vi satt på mötet tog hon sedan fram en broschyr och kontaktuppgifter till ätstörningsenheten. Hon bad mig kontakta dem och frågade om det var okej om hon gav mina uppgifter till kuratorn/sjuksköterska på universitet. Men det var i alla fall först då jag förstod att jag behövde hjälp, jag var sjuk och jag skulle inte klara det själv. Nu är jag evigt tacksam över att hon tog kontakt med mig!! En riktigt fin människa i mina ögon. Men som alla andra säger, jag hade nog inte uppskattat om någon annan som tränade på gymmet hade gjort detta så jag rekommenderar precis som Ida skriver att prata med gympersonalen så får de sköta det.
Tycker inte det låter klokt att gå fram till en okänd person på det viset. Jag själv är naturligt väldigt smal och många har ofta trott att jag har ätstörningar pga. min oönskade undervikt som jag försökt ändra på hela livet. Jag är alltså inte sjuk, har fött barn och ammat i över 1 år trots min ”anorektiska kropp” och har en frisk kropp trots folks tankar om anorexi. Jag hade blivit fruktansvärt ledsen om någon kommit fram till mig och kommenterat min kropp. Tänk ett steg längre, det kan ha helt andra förklaringar än ätstörningar.
Jag skulle nog ha lyssnat bättre om någon okänd människa hade sagt till mig. Jag tyckte själv bara att jag var fint smal och blev arg när min familj påpekade något annat. Om någon annan hade nämnt det för mig kanske jag hade lyssnat mer. Man kan ju uttrycka det på precis det sättet som personen tänker, att man endast vill bry sig om för att man varit i samma sits själv.
Detta här är ett grymt svårt ämne…
Som med vilken annan diagnos som helst, så fungerar alla olika.
Vissa kanske blir tacksamma av att ett FRÄMLING kommer fram och bryr sig. Andra kanske väljer ett nytt gym eller finner andra sätt att göra sin sjukdom VÄRRE… puhh
Jag själv har vare smal/smalare (när jag gick i gymnasiet mellan 2007-2008). Aldrig gick jag på gym då, men jag brydde mig generellt inte om vad omgivningen tyckte. Dock brukade jag ”lura” mina föräldrar med min matätning och sådant. Dock typ KOLLAPSADE jag på ett konditionstest i skolan och därvidare hamna på BUP.
Jag brydde mig inte om min hälsa så värst mycket, men av någon anledning så blev jag påverkad av ett inlägg på NÄTET om brasilianska modellen Ana Carolina Reston som just DOG AV ANOREXIA. Jag tror det var mest för vi var rätt likvärda i längd och vikt, som fick MIG att reagera. Men detta vågar jag inte svara på hur det är för andra.
Jag blev mer påverkad av modellen, än BUPs ”hjälp” som endast gjorde mig irriterad.
Förlåt för flummig text, men det är ett väldigt komplex ämne…
Men hoppas denne tjej kommer må bättre i framtiden!
Jag har själv haft ätstörningar och under tiden jag var sjuk skulle jag INTE ha velat att någon främling på gymmet påpekade det. Tycker inte att det är någon annans ensak och jag tror inte att det skulle hjälpa särskilt mycket, man får nog höra av någon närstående att den är orolig ändå så någon från gymmet skulle bara kännas kränkande. Däremot kan man väl kanske försöka prata lite och kanske fråga hur personen mår men INTE lägga sig i om inte personen ”bjuder in” eller vill ha hjälp. Prata med personalen, de har faktiskt rätt att lägga sig i tillskillnad från allmänheten och kan ju stänga av personen eller prata med den om det behövs, de har dessutom bättre kunskap. Snällt att du bryr dig och vill hjälpa, MEN bara för att man själv varit sjuk blir man inte automatiskt en expert och det är lätt att man som sjuk upplever ”tillfrisknade” personer som att de tror att de vet allt och vet allt man känner. Låter kanske negativvmen viktigt att vara försiktig så att inte den goda tanken blir till något dåligt och kanske triggar personen ännu mer! 🙂
Hej, känner mig så träffad av ditt inlägg. Jag lider själv av anorexia och får många blickar på gymmet. Men ingen har sagt något. Hade någon varit i samma situation och har en vilja att hjälpa så skulle jag personligen uppskatta om man tog kontakt. Men att bara kommentera mitt hälsotillstånd utan anledning skulle jag inte alls hjälpas av.
Hej! Jag har själv haft anorexi. Det var länge sedan och idag är jag frisk och mår bra. Det betydde jättemycket för mig då andra människor valde att reagera och inte tiga. Det var verkligen ett wake up-call. Alla är säkert olika men min erfarenhet är att det är bra att visa omtanke och säga vad man ser till någon som mår dåligt. Och jag tycker att det är ett bra råd att prata med gym-personalen, kanske först göra det om man känner sig osäker på hur man ska hantera situationen.
Tror att en bra grej är som du själv skriver, Ida, att kontakta personalen på gymmet, så att det inte uppstår någon konflikt eller så! Kram!
Någons mående är inte allas ensak, hur mitt liv varit eller är är heller inte allas ensak, utan min och de människor jag väljer att inkludera. Absolut inte någon okänd. Och det där med att någon haft en ätstörning så tror denne att den kan hjälpa alla – nej. Alla har sin egen historia, sin egen bakgrund, bara för att någon tagit sig igenom sin ätstörning betyder inte det att den personen har full kunskap eller full förståelse för att annat fall.
Jag skulle absolut inte bli glad om någon gjorde så mot mig. Vi alla ha rätten till ett privat liv utan att okända människor ska lägga sig i i ens problem eller svårigheter. Det är inte någon okänd människas rättighet att göra , alla tycker inte om det sociala eller bli talad till som patient av andra. Att någon tar kontakt för att denne tycker synd om en. Skulle blivit förbannad.
De flesta med ätstörningar vet att det de gör är ohälsosamt, och jag hat svårt att tro att någon med en fullt utvecklad anorexia skulle bry sig för att någon sa att det är ohälsosamt. Det är inte där skon klämmer, ätstörningar handlar sällan om okunskap och där brukar finnas mycket bakom en ätstörning och inte bara det som syns.
Jag skulle känt mig kränkt och förminskad om någon kom fram till mig som någon sorts självutnämnd viktigpetter.
På ett sätt håller jag faktiskt med dig, för det är EXAKT samma sak som vi som är tjock får utstå. Vissa vill bara trycka dit oss, men andra tror på riktigt att de hjälper oss när de talar om för oss att de är oroliga över vikt. Tro mig, det undgår inte en människa att hen har en ätstörning, vare sig det är anorexia eller matmissbruk. Det bidrar bara till att man känner sig ännu mer skamsen och skyldig.
Och tillägg bara: tänk om man skulle börja prata med personalen på McDonalds om man såg en riktigt fet människa som alltid var där och åt alldeles för mycket. Och sedan i värsta fall stänga av personen från matstället? Det låter ju helt absurt.
Det vore väl toppen om McDonalds kunde göra det? Övervikt och hjärtproblem på grund av övervikt är den största dödsanledningen (i sjukdomar då) under hela 2000 talet. Jag förstår inte varför det är tabu att försöka hjälpa någon som är överviktig (nu pratar jag verkligen ohälsosamt stor) när det är okej att rata smala människor? Övervikt är livsfarligt precis som det är att vara undernärd.
Jag håller med dig om att någon som är ätstörningar kanske är medveten om detta. Men det är ett stort problem med övervikt och det borde adresseras precis på samma sätt som anorexi eller undervikt görs. Om man inte kan kontrollera sin kost så borde man väl få hjälp? Precis på samma sätt som alkoholister eller andra missbrukare får hjälp. Jag tycker att det är oerhört viktigt.