Vill dela med mig av Veronicas kloka kommentar till inlägget ”Det här med Ätstörningar”. Tack för att du delar med dig av din historia, du är fantastisk! Läs och inspireras…

Kommentar från Veronica:

”Så himla bra att du tar upp det här! Och så klokt sagt – om ens målmedvetenhet kan göra en sjuk kan den tamejfan göra en frisk också.

När jag bestämde mig för att bli frisk började jag på djupet fundera kring varför jag hade blivit sjuk. Varför kändes det som en belöning att försvinna, bli mindre? Vad var det jag ville uppnå. Kommer osökt att tänka på Kate Moss helt absurda citat ”nothing tastes as good as skinny feels”. Vem har bestämt att det ska kännas så jävla bra att vara undernärd? Vilka signaler ville jag sända ut?

Insåg när jag började fundera på det här med kontrollbehov att det i mitt fall handlade om ett begrepp vidare än kontrollbehov – det handlade om makt. Om jag kunde ta makten över min kropp och min kropps behov, utstrålade jag att mitt intellekt var överlägset mina fysiska begär. Med utstickande ben och seniga muskler istället för mina ganska stora bröst och breda höfter blev min kropp mindre och mindre en kvinnas kropp. Poletten trillade ner när jag insåg att det handlade om jag gått i en av vår tids största genusfällor: allt som är förknippat med kvinnlighet är en del av den okontrollerade, nyckfulla naturen och ett kön som är underställt det andra. Makt, kontroll och intelligens blev därmed synonymt med manliga attribut. Med min ätstörning försökte jag utstråla en frigjord, modern och intelligent kvinna med makt – genom att paradoxalt nog avsäga mig min kvinnlighet och därmed tvärtom låsa in mig själv, underställa mig patriarkala strukturer. Jag gav då mig själv en läxa som var skitjobbig i början, men som hjälpte mig mycket. Innan jag gick in i duschen tittade jag på min nakna spegelbild som förändrades varje dag i behandling, mot det jag varit så rädd för. Jag tittade på den, tittade extra mycket på det jag var som räddast för att se och sa ungefär så här ”jaha. Min kropp ser ut precis som den gör, jag har fötts så här och naturen har skapat mig. Vem fan ska komma och säga att den är fel, att jag inte har rätt att finnas och se ut så här? Ingen. Jag har fötts till denna jord med denna kropp och har precis lika mycket rätt som alla andra att göra vad jag vill i denna värld med min kropp som ett fantastiskt redskap”

Började läsa en massa feministisk litteratur och lärde mig att jag inte var ensam om alla de här tankarna och känslorna – Simone de Beuvoirs verk Det andra könet på typ 800 sidor tog upp det redan på 40-talet. Det var en lång resa, och jag jobbar fortfarande med det här. Finns så många delar av denna sjukdom och av vägen till tillfrisknande – om man ska dra det hela ytterligare ett varv ville jag ju samtidigt bli sedd i min kamp för att utstråla makt som ett offer i kampen, något som skulle frånta mig ansvaret för min handlingar och göra mig ännu mer ”ren” som människa och kvinna (kvinna=offer). Jag ser fortfarande världen genom mina genusglasögon, och drömmer idag om en värld där vi inte håller på och värderar kroppar. Varken mäns eller kvinnors. Ens kropp säger ingenting om vem man är, men i vår samtid säger alla medier motsatsen. Alla har lika mycket rätt till villkorslös kärlek! Hoppas att min story också kan vara till nytta för någon som behöver lite pepp.  

Jag använder din blogg idag, Ida, som inspiration för att söka reda på en balans som funkar för mig och håller mig frisk   Kram!”