Detta sjukt snygga glittriga sporta setet hittar ni HÄR! (reklamlänk)

Godmorgon vänner! Hoppas ni mår bra och vaknat med bra energi! Tänkte på en sak förra veckan som jag vill skriva om för att se om ni kan känna igen er. Det var nämligen en hektisk vecka med mycket sociala saker, flera events och mingel inbokade i samma veva.

Det var verkligen jättekul så missförstå mig inte nu, då jag är tacksam att jag får gå på sånt. Men jag märkte också att jag är en person som behöver ganska mycket egentid för att ladda mina batterier. Det känns som ”alla andra” bara kör på och går på alla mingel som finns och avslutar med en hejdundrande festkväll.

Jag blir jättetrött av alla intryck och när det är mycket folk på samma gång, som man dessutom gärna ska prata och vara väldigt social med, då behöver jag ta det lugnt innan/efter för att ladda upp. Ibland kan jag tycka att det ses som lite “skamligt” att vara en sån som inte orkar/vill vara med på allt som händer. Det är nästan lite tabu att säga att man bara vill vara hemma en fredagskväll, speciellt om det är helt ensam. Jag älsar det! Förra fredagen var jag inbjuden till Idolfinalen i Globen men jag valde istället att ligga i mjukisar hemma i soffan och kolla istället. haha. 

Varför ska det vara så egentligen? Att vissa personlighetsdrag är mer ”okej” och ”coolt” att ha än andra?! Eller jag vet inte, det kanske bara är jag som uppfattar det som såhär, haha. Har läst en del om introverta och extroverta personlighetstyper (inte såå insatt så vill inte skriva något om det än) men tänker att vi alla mår mycket bättre av att acceptera hur vi är istället för att lägga massa energi på att försöka förändra oss för att passa in eller vara så man TROR man ska vara. Känns som livet blir så otroligt jobbigt då.

Vill så gärna höra era tankar om det här? Får ni mer energi av att vara med andra eller behöver ni också egentid för att orka?

Bild från förra julen som var sista julen i mitt barndomshem. 

–

Godmorgon vänner! Idag tänkte jag vi skulle prata lite om jul. Ni vet nog att jag älskar julen och allt som har med den att göra. Började lyssna på julmusik i oktober och älskar att baka julgodis, se julfilmer osv. Men jag vet också att alla inte är lika peppade som jag och det tycker jag är viktigt att prata om.

Jag har en hel del vänner som tycker allt kring högtiden innebär mycket press och stress och får en klump i magen av att det alltid visas upp så himlaaa “jul-idylliska” bilder i sociala medier. Det ser liksom ut som alla har en perfekt jul med alla de där traditionella sakerna som “ska” finnas med. Jag tror egentligen långt ifrån alla firar en jul som är innehåller alla typiska traditioner och är helt glad och felfri, men jag tror att få visar upp eller pratar om det. Som hur de är irriterade på släkten efter någon timme, att julmaten blev ganska äcklig, att de helst vill gå in till sitt rum och se på serier och äta chips ifred och att de känner press hela dagen för att något ska bli ”misslyckat” och förstöra den här heliga dagen som bara kommer en gång om året.

Så, även om jag har en positiv bild av julen så vill jag säga till er som INTE har det att ni är långt ifrån ensamma om att tycka denna tid på året är rätt jobbig.  Ni ska också veta att man inte måste fira jul enligt alla traditioner med sin nära familj och att det är okej att göra som man själv vill. Det ÄR trots allt bara en vanlig dag. Sedan så kan jag säga att detta också kommer vara en mycket konstig jul för mig. Har alltid firat jul (förutom 1 år) i vårt barndomshem i Åmål. Mamma och pappa såldes huset i våras så kommer aldrig mer ha en jul där hemma vilket känns otroligt konstigt! I år ska vi till och med fira i Stockholm. Skönt fast ändå lite konstigt. Så de traditioner som jag haft i 30 år kommer nu att ändras så får se om min positiva inställning fortsätter eller ej.

Hur känner ni? Är ni som jag positiva till julen eller vill ni bara det ska vara över nu genast?

Godmorgon finisar! Idag vill jag dela en tanke med er som jag tänkt mycket på den sista tiden.. Nämligen hur viktigt det är att inte bry sig om vad andra människor tycker och tänker om det man gör. Känns som det är en vanlig grej när man är yngre och inte vill sticka ut på något sätt (inte jag iallafall haha) men jag tror det hänger kvar hos många när man blir äldre också. Att vi lägger så mycket energi på att fundera hur ANDRA uppfattar oss och vad ANDRA tycker om det vi gör. Flera gånger har jag ältat över saker jag gjort och tänkt ”gud vad onödigt att jag drog det där skämtet, hon måste tyckt jag var jättetöntig” eller ”de tycker nog jag är jävligt naiv som tror jag kommer lyckas med det här”.

För det första är det nästan lite drygt egentligen att tro att andra lägger såå mycket fokus på mig, som att de skulle gå runt hela kvällen och tänka på vilket konstigt skämt jag drog eller vad jag ska satsa på för projekt etc. Herregud, människor har ju fullt upp med sina egna liv och let’s face it – vi är nog alla ganska ego och tänker mest på oss själva och hur vi beter oss. Och för det andra, varför ska jag lägga tid av mitt värdefulla liv på att tänka hur andra ser på hur jag sett ut eller det jag sagt och gjort under dagen? Det här är mitt liv som jag lever för min skull, jag är inte här för att pleasa andra och få dem att tycka jag är ”lagom”!!

Kan ta musiken som ett exempel från mitt liv. När jag släppte min låt var det sååå många som himlade med ögonen och säkert hånade mig som ska ge mig på en ”bransch” till. Många var väldigt skeptiska till om jag verkligen kunde sjunga och vara artist, jag är väl ”bara en bloggtjej”?  Men nej, musik är något som verkligen ligger mig varmt om hjärtat och jag har drömt om att få uppträda med mina egna låtar hur länge som helst.

Ska jag då bara skippa att försöka med det för att andra har åsikter om det eller kan reagera negativt på det? Nä, jag vägrar ångra mig i framtiden för att jag inte tog vissa chanser eller satsade på mina drömmar när jag väl har chansen. Det är så viktigt att känna att man tar vara på sitt liv och maxar det och försöker koppla bort andra. Puh, blev ett himla tal här, men jag tycker det här är så viktigt!

Hur känner ni kring det? Är ni sådana som helt kan köra ert eget race eller har ni också hindrat er själva ibland när ni tänker på hur andra kommer uppfatta det?