Hej Ida och tack för en grymt inspirerande blogg!
Jag har kämpat mot ätstörnigar snart i tre år. Det började med att jag bara ville gå ner några kg, då skulle allt bli så mycket bättre. Jag gick ner i vikt men blev aldrig nöjd och så fort jag åt något ”dåligt” kräktes jag. När jag vägde 40 kg till mina 167 cm så var all min ork borta och jag började gå till skolsystern för viktkontroll. Det hjälpte faktiskt lite att gå dit och prata lite, och jag började inse att mitt sätt att leva inte var hälsosamt. Sen dess så försöker jag verkligen ta mig ur mitt sjuka beteende men spyr/hetsäter tyvärr fortfarande en hel del och kämpar mot en extrem viktnoja. Jag har börjat på en behandling där jag går i terapi m.m vilket känns bra, det kan behövas lite stöd när man försöker bli frisk tror jag. Ville mest bara skriva av mig lite.
Kram

Hej Ida! Så sant det du säger; det här ämnet kan inte tas upp för ofta. Tyvärr… Jag är 30 och har brottats med ätstörningar i 11 år. Det började med lite oskyldigt bantande i kombination med mer och mer träning. Hade en anorektisk period som höll ett halvår och sedan fick jag bulimi som varit min följeslagare sen dess. Idag är det mycket bättre. Men jag är inte helt frisk. Trillar dit ibland. Träning och att äta cleant håller mig på banan och jag börjar våga tro på att jag gjort en förändring för livet och inte bara för tillfället som det blivit förr. Men det är en balansgång hela tiden för att inte låta det gå till överdrift.
Blir så ledsen över att vi är så många som hamnat här. Det är för jävligt!! Minns ett tillfälle då jag åt middag med min syster och hennes vänner där vi kom fram till att EN ENDA person av åtta inte haft eller hade någon form av ätstörning. Någonting är väldigt fel, och en sak vet jag – det är inte OSS det är fel på.
Hur som helst. Jag tycker det är superbra när personer med en stark röst som du, tar upp det här ämnet. Tror det är viktigt att fler förstår vad ätstörningar handlar om, hur vi kan jobba mot dom och att alla som är drabbade vet att de inte är ensamma i sin kamp.
Det som känns hoppfullt tycker jag är att man kanske börjar se ett skifte nu där man oftare ser saker som ”strong is the new skinny”, tjejer som tränar och tänker på sin kost för välbefinnandets skull (även om en snygg kropp är en bra bonus såklart 🙂 och att vi tjejer har blivit bättre på att peppa och stötta varandra. Vad tror du själv? Har du som PT tänkt något på det här??
Tack för en inspirerande blogg!!

Jag har haft diagnosen bulimi. Har man bulimi är det inget som säger att man måste vara underviktig. Att alltid tänka att du inte ska äta dig mätt, att kompensera ena dagens ätande med att äta hälften så lite nästa dag är typiska tankar för en med bulimi, enligt vad jag lärt mig.
Att smyga med vad du äter, eller inte äter, är inte friskt beteende. Jag känner igen mig så väl i det du beskriver. Jag var livrädd för att söka hjälp. Jag var på gränsen till ”överviktig” (lyckats gå från 56 kg till 78 på mindre än ett år pga av alla hetsätningar). Tänkte precis som du, vem har en ätstörning om den är ”tjock”. Tillslut kom jag i kontakt med en ätstörningsenhet trots allt. Min mamma ville ha in mig där men det tog ngt år innan jag tillslut vågade mig dit. Då mådde jag så psykiskt dåligt (deppeig) att jag nog nästan hade gått med på vad som helst. Jag fick nästan direkt diagnosen bulimi. Och på något sätt var det en lättnad. Jag började få samtalstid med en behandlare och fick delta i gruppterapi. Första gruppterapin inleddes med en tjej som fick rullas in med rullstol (svårt sjuk anorektiker). Jag skämdes. Jag ska skämdes så sjukt mkt för min feta kropp och att jag satt där. Jag tyckte mig inte vara ätstörd trots allt. Jag avundades denna tjej i rullstol som faktiskt hade lyckats, med jag totalt misslyckats (tyckte jag då!!!).
Jag vet inte riktigt vart jag vill komma med detta svar. Kanske bara berätta att du inte är ensam. Hade jag inte sökt hjälp hade jag fortfarande varit sjuk. Nu, 4 år efter att jag kom i kontakt med ätstörningsenheten, kan jag äta vad jag vill, när jag vill utan varken ångest eller sjuka tankar. Sedan kan jag komma på mig själv med att vilja träna enbart för att gå ner i vikt osv. Men jag har nu lärt mig att sånna tankar enbart är tecken på min låga självkänsla vilket jag nu försöker arbeta med istället. Det har ingen betydelse vad vågen visar, har man en ätstörning kommer man ändå aldrig vara nöjd! Jag mådde inte bättre när jag var underviktig. Värt att tänka på!
Stor kram!

Hej Ida! Jag gick ner sjukt mycket i vikt i våras och jag tror jag var väldigt nära att tappa greppet för när jag tänker tillbaka så var många av mina tankar osv helt störda…men under sommaren blev det lite bättre och jag gick upp lite i vikt. Men jag är rädd för att jag fortfarande har ätstörningar fast på ett annat sätt nu, jag hetsäter väldigt ofta, inte helt extremt men kan lätt trycka i mig fem mackor och tre portioner yoghurt t.ex. efter jag ätit ett stort mål och dessutom har jag inga gränser när jag äter onyttigt utan om jag äter glass så måste jag äta upp hela paketet för annars får jag ångest att det ska vara kvar dan efter och då kan jag inte vara nyttig nästa dag. Jag får sjukt mycket ångest efter detta och mår ofta för illa att äta frukost dan efter..Jag har kontroll men ändå tycker jag det är så sjukt jobbigt att jag bara inte kan äta lagom mycket hela tiden. Dessutom har jag inte haft min mens på ett halvår nu och vet inte om det är något jag borde vara orolig över! Du är en jättestor inspiration till mig, när jag var liten var du min förebild på danstävlingarna osv! Tack för att du har en sån bra blogg:) KRAM

Hej fina du och tack för att du delar med dig! Man kan absolut ha en ätstörning utan att vara underviktig eller ha tappat mensen. Vad läkarna än bedömer så är det här en ätstörning som borde tas på allvar innan den går längre. Jag tycker många gånger att läkare är alldeles för svarta eller vita i sin bedömning och att de glömmer att det kanske finns olika grader och att om man borde få hjälp redan när man är på grad1/10 istället för att bara ta hand om alla som är på grad 10/10. På så vis kan man rädda många liv och kanske förhindra att så många människor hamnar i deassa hemska och allvarliga sjukdomar.
Jag tycker du ska gå och prata med någon som kan hjälpa dig. Skickar massa styrkekramar! Ta hand om dig, din kropp behöver energin i maten <3

Hej. Jag är en tjej på 13 år och lever idag med en ätstörning och tränar fotboll och springning och löpning 3-5 gånger i veckan och får ångest så fort jag har 3 eller 2 vilodagar… Jag är superkänslig med mat och försöker alltid leta recept på det nyttigaste som finns eller kollar hur mycket allt innehåller kcal mässigt! Men jag älskar ju och laga mat och skapa och äta mat men det är mycket jobbigare nu. Mina föräldrar är super oroliga över mig och vill att jag ska gå till en ätstörningar klinik eller något liknande men jag är så rädd om vad som ska hända! Jag kommer säkert bli mobbad och bli kallad för ett miffo. Jag är 165cm lång och väger ungefär 50 och hatar mig själv ibland direkt efter jag ätit. Af är så rädd över vad som ska hända härnäst kanske får jag bullumi och äter och sedan spyr upp maten eller kanske jag börjar svälta mig själv! Detta började för 1 år sen och blir bara värre och värre.. Jag var 1 kg övervikt för 2 och 1 halvt år lite pågrund av att mina föräldrar gick skilda vägar och allt blev bara skitjobbigt! Jag tror att jag försöker bevisa för alla att jag har förändras på 2 år och blivit smalare och snyggare! Men jag vill inte sluta som ett benrangel!! Snälla jag vet inte vad jag ska göra! Mina kompisar tycker att jag är tråkigt som inte äter onyttigt nån gång. Men jag ville inte på börja ångesten jag får efter ätit något som är lite mindre nyttigt. Känns som att ingen förstår mig att jag är den enda o världen men jag hoppas att det finns folk därute som förstår mig. Vad tycker du att jag ska göra? Du inspererar mig Ida:) kram

jag är nog lite som dig, låter så på din beskrivning! Fast i samma cirkel, typ.

Jag har varit fast i ätstörningarna i 13 år. Fortfarande ligger jag på toaletten och kräks varje dag. Varje dag när jag ligger där, ensam, naken och med spyor på kroppen, i håret och med blodsmak i munnen, lovar jag mig själv att det här var sista gången. Ibland tar det inte mer än 30 minuter så är jag där igen. Kämpar och river i halsen då jag knappt har några reflexer kvar. Känslorna och tankarna sitter i mig, besviken och misslyckad och inte en chans att jag har kräkts tillräckligt..

Jag trodde gränsen var nådd när jag en eftermiddag fastnade med en diskborste i halsen och trodde att jag skulle dö. När jag ringer min omedvetna mamma och skriker hjälp med en diskborste som fastnat i halsen då jag försökt spy. Paniken då jag sliter och river men kroken sitter fast någonstans i halsen.
Efter denna gången skulle jag aldrig mera kräkas. Jag var bombsäker. Jag vill aldrig mer utsätta min familj eller mig själv för det igen. Det tog mindre en ett dygn.

Jag önskar ingen detta levande helvetet. Jag hoppas ni kan bli friska. Men jag tvivlar på mig själv.

jag lider inte av nån ätstörning, jag är bara naturligt spinkig och smal. Jag undrar lite bara vad som är en bra balanserad vikt när man är 168 och är 14 år. jag vill gå upp i vikt och inte vara den spinkiga, den som har svagt skelett (har jättesvårt med mjölkprodukter). jag vill vara… Tja jag vet inte.
min mamma är lite överviktig men hon tar det lugnt med att gå ner då hon är rädd att jag ska få ätstörning pga av detta som sker med samhället idag! Nånting är fel då!
min klasskamrat, (vi kallar henne Elsa) tränar 7 dagar i veckan. springer, tränar innebandy osv. det är det bästa hon vet. förra veckan låg hon på marken och klasskompisarna satt runt henne. hon hade svimmat för tredje gången denna dagen. 5:te gången de veckan. vi frågade om hon åt ordentligt. hon sa att hon åt lika mycket som hennes mamma. jag frågade hennes kompisar om det inte var läskigt att fånga upp henne varje gång hennes kropp säger ifrån på detta sättet. de svarade att de var vana nu…
mamman kom. smal som en sticka och sa till Elsa: Lugn du är bara trött.
skolsköterskan frågade mamman om Elsa äter ordentligt : Ja, hon äter som jag och jag är ju lite överviktig då, sa mamman.
Ambulansen kom och hämtade Elsa och de tog prover. Idag var hon och fick matschema.
jag ska finnas där för henne och hjälpa henne. träna är det bästa hon vet och hon tycker att det är tråkigt att äta mat…
jag hoppas att hon blir bättre snart och hon har fått en vilodag i veckan.
Alla ni därute, kan ni inte må bra för er egen skull, gör det för era vänner och familjers skull. ingen mår bra av sånt här.
Kram på er alla och även till dig Ida<3

Gud vad jobbigt det känns att skriva det här. Jag tror att jag har någon form av ätstörning. Men vet inte. Ska berätta hur jag tänker och så får jag se vad jag kommer fram till. Mitt liv kretsar kring mat. Jag kan spendera timmar fundera över vad jag ska äta & hur mycket jag ska äta. Bor hemma och vill inte att mina föräldrar ska få reda på något. Frukost måste jag äta, så det gör jag men så fort mina föräldrar inte är i närheten låter jag bli. Lunchen i skolan hoppar jag oftast över. Lite grönsaker bara. Ibland typ 1-2 köttbullar. Middag då måste jag också äta. Försöker att sätta mig så att mina föräldrar inte ser mina portioner och försöker alltid föreslå mat med så lite kalorier som möjligt. Sen är det såhär. Min passion i livet är att laga mat! Jag älskar att komma på recept och nya maträtter. Helst skulle jag göra det och bara bjuda på maten och se själv inte äta. Vissa dagar är Äta-vad-jag-vill-dagar. Dem dagarna tränar jag mycket för att förbränna så mycket så möjligt. Kan inte säga nej till om någon föreslår någon sorts träning alls, även om jag är dödstrött. Då får jag ångest. Mat kan ibland få mig att gråta. Själv tycker jag att jag väger för mycket och har mycket fett. Är snart 14 år, 167 cm & väger ca 43 kg. Är det alldeles för mycket? Det lägsta jag väger är 40. När vågen vissa det blev jag överlycklig. När vågen visar mer låser jag in mig & gråter. Sen äter jag inte mer. Ångesten är då hemsk. Försöker att intala mig själv att det är ok att gå upp lite på sommaren. Då måste jag ju äta lunch och kan inte skippa något mål. Men vad vet jag. Ska jag vissa detta inlägg för dig? Behöver jag hjälp?

Jag har ingen ätstörning, men ibland ätstörda tankar. Jag tror att nästan alla har det och som tur är är jag tillräckligt stark för att övervinna dessa tankar 90% av gångerna. Jag tränar nästan varje dag, eftersom jag mår bar av det och jag inser att jag behöver få i mig mycket mat för att orka. Jag får dock ha små övertalningar i huvet med mig själv om att jag behöver mycket mat och att det inte är okej att fundera på mat för mycket. Äter jag borta vill jag kunna äta vad som bjuds utan att fundera för mycket på vad allt innehåller. Jag har även en träningsnörd pojkvän som är noga med att jag äter för att orka träna så mycket styrka som vi gör.

Har aldrig haft en renodlad ätstörning men slutade äta i samband med min depression då det var en av bieffekterna av medicinerna. Jag tycker inte att media gör situationen bättre igenom att skriva om dieter och hur man ska bli smal så fort som möjligt. Svartmålandet av både fett och särskilt kolhydrater. Unga tjejer som redan mår dåligt är gruppen som lätt tar åt sig. Media och även ni stor bloggare måste ta ansvar över vad ni skriver.

Jag är en tjej på 24 år som lider av någon form av ätstörning. Antingen så äter jag ingenting eller så äter jag och kräks efteråt pga ångest, jag är helt besatt av min kropp, väger mig konstant och får panik när mina revben inte är synliga på ryggen.
Allt började för ca ett halvår sedan när en kompis till mig blev sjuk i anorexia och jag istället för att inse hur farlig sjukdomen är började själv. Det kan väl inte vara så svårt tänkte jag. Jag att det jag håller på med är helt sjukt men vet inte vad jag ska göra åt det. För några månader sen pratade jag med min familj och sambo, som blev så otroligt arga och besvikna på mig. De tror nu att jag mår bra igen och jag vill inte förstöra det genom att tala om hur jag egentligen mår.

Jag har, som många andra tjejer lidit av ätstörningar och blev friskförklarad i februari detta år. Jag skriver en blogg som både berör ämnet ätstörningar men även om vägen tillbaka, om att hitta hälsa och leva ett friskt och lyckligt liv. Idag försöker jag vara ett stöd för andra i samma situation och visa att det faktiskt går att bli frisk och fri. Ta en titt! : http://eatmoveimprove.myshowroom.se

Jag har aldrig varit överviktig. När jag var yngre jobbade mina föräldrar med Herbalife och det var alltid mycket prat om dieter hit och dit. Jag hade häst och var en liten muskelspeta länge men när jag var 14 fann jag andra intressen och slutade vara lika fysiskt aktiv. Jag lade på mig ett par kg och blev för första gången lite mjuk på magen. Mamma och pappa hade gått skilda vägar och pappa hade gått upp i vikt. Han ville banta men ville inte göra det själv. Det var här det började, jag var 14 år, 168 cm lång, vägde 60 kg och min pappa gav mig bantningspiller.
Varje dag sedan dess har jag tänkt på min vikt och bantat i olika perioder. 2010 var då helvetet började på riktigt när en relation jag hade fick ett mycket utdraget och smärtsamt slut och jag fick för mig att allt skulle bli bra om jag bara gick ner i vikt. Maten var det enda jag kunde kontrollera.
De kommande året var en dimma. Vingliga morgonpromenader vid 4 på morgonen, konstiga piller från internet, gröt kokad på vatten och några få havregryn, jag slutade umgås med mina vänner för att jag ej ville bli bjuden på mat och jag kunde aldrig skippa ett träningspass. Vikten rasade och komplimangerna haglade in!
Ibland blev jag så hungrig att jag ej kunde stå emot längre och frossade i mig fyra fullkornsmackor och körde sedan fingrarna i halsen. Jag fick migränattacker som varade en vecka, jag var så trött hela tiden men kunde inte förstå varför. Jag gick till läkaren för att ta blodprov för att se om jag hade någon brist, jag svimmade när de tog proverna.

Jag insåg våren 2011 att jag var tvungen att göra något. Jag hade blivit antagen till ett universitet utomlands och ville inte sabba den möjligheten för mig själv. Jag tog kontakt med SCÄ i Stockholm och fick komma dit. Jag tyckte nästan att det var pinsamt att gå dit för jag kände mig inte smal nog. På något sätt så trodde jag (eller hoppades) att de skulle säga att jag åt för mycket och att jag skullr kunna få tips så att jag skulle kunna gå ner mer.
Jag hade fel. För första gången fattade jag hur knasig jag var. Jag kunde knappt fatta hur jag som alltid fått så bra betyg och såg mig själv som hyfsat intelligent kunde vara så jäkla dum!
Jag gick varje vecka i flera månader och träffade en helt fantastisk tjej. Jag träffade en ny kille som gav mig all den fysiska bekräftelse jag behövde. Han hade haft en flickvän tidigare som hade samma besvär så han fattade med en gång vad det var jag höll på med och satte hårt mot hårt. Även om det var källan till en del bråk så gav han aldrig med sig. På något sätt så gjorde han mig hel igen och när det var dags att flytta utomlands så var jag starkare än någonsin. Min kille hade dock sina egna demoner och nät jag flyttat så tog han det fruktansvärda beslutet att ta sitt eget liv och mitt liv rasade samman, men på något sätt så överlevde jag, mycket tack vare att han hade gjort mig så stark.
Nu har det gått två år sedan den fruktansvärda dagen och även om jag har en sorg och saknad inom mig så är jag starkare än någonsin. Jag har lärt mig att inget kan knäcka mig och livet är så värt att leva. Jag har bara ett år kvar på min utbildning, jag har de undrrbaraste vännerna i världen och jag har en brittisk pojkvän med så lite problem att det nästan är störigt.
Ätstörningen gör sig påmind ibland och jag får ofta ha små samtal med mig själv. Numera äter jag ren mat, tränar mycket men inte för mycket och vilar när jag behöver. Det gäller att ha balans.
Slutsatsen är att hur djävligt livet än kan vara så finns det ljus på andra sidan. Jag känner mig som en starkare och bättre människa än jag någonsin varit. Jag är snällare mot mig själv, jag tror att jag är en bättre vän och flickvän och jag försöker att ge så mycket till andra som jag kan. Jag försöker att alltid le mot folk jag möter, ett leende från en främling kan betyda så mycket!

Jag hamnade där, eller i alla fall nästan. Kan man säga så?

Känslan av att behöva väga sig efter en pepparkaka, eller skulden av att breda smör på mackan.
Kontrollbehov. Känslan av att gå på alla dieter samtidigt, och menyn blir.. gurka med tonfisk och ett ägg, eller vänta.. ta bort äggulan.
”Jag lever bara hälsosamt” NEJ, det är inte hälsosamt att känna tomheten i magen som något triggande, och känna skuld när man inte tagit sin ”dagliga-jagdöromjagintefårtadennaspringtur-tur”.
Allra bäst är det om jag efter min träning skakar lite – för då måste jag ju bara ligga på ett kaloriunderskott?
Kanske bli långdistanslöpare och gömma mig bakom min nya hobby för att kunna bränna så mycket som möjligt? Ja. Glöm inte att ta kort på dig själv för att kunna jämföra med hur du utvecklas, en bild när du spänner och håller in, en när du är neutral, och en när du spänner ut din tjocka mage.

Jag är inte där längre. Jag har insett att mat är en av mina allra bästa vänner. Mat ger mig energi, gör att jag utvecklas, och att jag kan prestera.
Löpning är något jag håller på med för att jag älskar känslan innan, efter och till och med under min löprunda. Kicken av att veta om att mitt hjärta blir starkare. MITT hjärta.
Styrketräning – nu ser jag resultat! Ja! Min rumpa är rund och fin, hur underbart? Ett av många exempel.
Oh du (o)kära vilodag, du är lite tråkig – men något jag behöver för att utvecklas, och få nya krafter för att kunna köra ännu hårdare i morgon.

Jag tror att det handlar om att få perspektiv på livet.
Alla som kämpar: Tala om det! – låt oss kämpa tillsammans! Jag tror att vi kan göra SÅ mycket för att förebygga ätstörningar i dagens samhälle, men det måste ske som ett samarbete. Ätstörningar stör.

FRED!

Jag funderar ofta på vad som krävs för att vara ätstörd. Är det de fysiska symptomen? Är det tankarna? Vet att det är svårt att liksom, säga och vet inte om det ens hör hemma här men jag funderar på det ibland.

Har publicerat en jätte bra magstyrka på min blogg om ni kollar under kategorin träning Titta gärna in på min blogg jag skriver mycket om kost och relation till mat osv. fitforme.myshowroom.se

Denna filmen gör mig så rörd. Att det verkligen finns folk som vill göra någonting för att stoppa sjukdomen. Jag är just nu i min kämpigaste period någonsin med anatankarna. Ett bmi på 16, men kämpar gör jag varje dag. Glöm aldrig att DU, just du, är värd att leva.

Jag känner inte av att jag är hungrig längre vilket innebär att jag bara äter ett mål om dagen, oftast kvällar då det bara brukar bli något litet och lätt. Problemet här är att jag får ångest efter att jag har ätit så brukar gå ut och gå tills jag har ”tränat bort” det jag ätit.
Och så går det runt sådär som ett ekorr hjul och jag är så himla trött på mig själv och mitt betende så vet inte riktigt vart jag ska ta vägen eller göra längre.
Jag har förökt att ändra på mig, men det slutar bara med att jag trillar tillbaka igen.
Och har försökt att prata och be om hjälp med min mamma`och mina vänner om detta men ingen lyssnar på mig eller tar mig på allvar,
Vad ska jag göra?

Jag har alltid varit en tjej som älskat att träna, och lika mycket som ja älskat att träna har jag älska att äta. När vi ibland talade med vännerna om ätstörningar blev jag lite äcklad, och var glad över att jag aldrig skulle kunna råka ut för något sådant, jag som älskade mat och godis så mycket. Då visste jag inte att en ätstörning var precis vad jag skulle drabbas av.

Efter julen ställde jag mig på vågen och märkte till min förfäran att den visade något kilo mer än före. Tillsammans med en kompis bestämde vi oss att komma i form igen efter lovet och började med en ohälsosamhets-strejk. Den varade enda tills sportlovet då jag bröt den i och med att jag åt en munk på vår skidresa. Nu återgick min kompis alltså till mitt vanliga liv, men jag, som återigen hade gått upp i vikt efter lovet, fortsatte strejken i smyg – bara på en helt annan nivå.

Hela tiden trodde jag att jag var hälsosam. Jag trodde att jag var fet, och sedan trodde jag att jag äntligen hade blivit ”normal” (normal enligt det sjuka skönhetsideal so rör sig). När jag sedan gick på hälsokontroll i skolan och hälsovårdaren skulle ringa hem till mamma öppnades dörren till ett rent helvete.

Nu i efterhand kan jag säga att det lönar sig inte. INGEN är värd att bli fast i det helvetet. Ingen.

Under sommaren vände jag ändå till alla vuxnas glädje på riktningen. Kanske lite för snabbt. Det hela ledde nämligen till frosseri, och min snabba viktuppgång har inte ännu heller avtagit fastän jag är långt mycket större än jag någonsin varit.

Så börja inte mixtra med maten. Snälla.

åh blir lika glad varje gång jag ser att någon lite större bloggare sprider denna filmen ifrån frisk och fri! jag är mentor på frisk och fri så jag tackar dig super mycket för att stödjer oss och sprider filmen! kramkram

Det är ett helt sjukt samhälle vi lever i idag egentligen… Så många som är onöjda med sig själva pga den sociala median. Det påverkar så fruktansvärt många.
Jag själv mådde extremt dåligt i våras då jag fick ångest om jag åt för mycket, så att jag blev ordentligt mätt. Och när jag åt något onyttigt fick jag panik och ångrade mig jättemycket. Kunde börja gråta bara jag hade ätit en kaka.
Slutade även vara med kompisar endast för att jag skulle kunna träna och äta nyttigt. Vägde mig typ 5 gånger om dagen oftast.. Jag gjorde ett test på nätet och då fick jag svar att det fanns tecken på att jag hade ortorexi. Tog aldrig hjälp av någon och berättade aldrig för någon. Men under sommaren blev det mycket bättre, fast lite tvärtom. Började typ skita i vad jag åt och var rätt ohälsosam. Men mådde bättre iaf.

Men nu är jag igång igen med träning och äter nyttigt osv. Mår dåligt ibland om jag äter mycket eller så men mår bättre 🙂 Vet faktiskt inte vad det kan ha varit i våras, det var ju inte nån ren ätstörning så, men om jag hade fortsatt som jag gjorde hade det kanske tillslut blivit till en ätstörning, men det vet man inte.
Men som sagt mår jag bättre nu och de stunder som jag mår dåligt över mig själv, att jag ätit för mycket osv. så brukar jag köra ett träningspass för då mår jag alltid sjukt mycket bättre! 🙂

Började gråta av klippet. Kan man verkligen bli HELT frisk och fri? Jag har haft anorexi och är nu frisk sedan flera år tillbaka. Men tankarna och känslorna finns ju fortfarande där. Dom styr bara inte mitt liv nu längre. Jag kämpar med dom. Min dröm är att dom försvann för gott. Men går det verkligen?

Jag vet att när jag mår bra så är dom inte alls lika närvarande och till och med helt borta ibland, men när jag mår dåligt så blir kommer dom mycket starkare. Är jag verkligen frisk? Går det verkligen att bli som innan jag var sjuk? Jag vill ju det så gärna. Det är min dröm att få bli fri.

Hej!
Jag är en 19- årig tjej som för ca 3 år sedan blev frisk från anorexi efter att ha kämpat mot sjukdomen i drygt fem år. Nu har jag precis anmält intresse för att arbeta som volontär hos ”Frisk och fri” då jag verkligen brinner för att kunna hjälpa andra ungdomar/personer som drabbats av en ätstörning med hjälp av mina egna erfarenheter. Jag tror att det är väldigt viktigt att man når ut till skolor och dylikt och informerar om ätstörningar då jag själv upplevt att det uppstår mycket konflikter, många missförstånd och en hel del mobbning på grund av okunskap om ämnet. Framförallt vill jag säga till alla er där ute som kämpar mot ätstörningen, det GÅR att bli frisk och fri, även om det känns helt omöjligt. Tro mig, jag har själv varit där. Såååå många gånger som jag tänkt och sagt, NU SKA JAG BLI FRISK och så kämpade man på i en eller två dagar för att sedan gå tillbaka i samma inrutade mönster igen. Men en dag så kommer den där ”knäppen” i huvudet. Dagen då man verkligen inser vad som är viktigt i livet och att mat bara är bränsle för kroppen och inget känslomässigt substitut. Att VÅGA gå emot ätstörningen, VÅGA vägra ångest, VÅGA vägra att motionera bort de där extra kalorierna eller kräka upp den där kanelbullen. Det är så himla värt att faktiskt stå ut med att känna rädslan och ångesten över att gå upp i vikt och äta ”normalt”. För när du väl gått upp i vikt, när hjärnan och kroppen fungerar som de ska igen, då kommer glädjen och motivationen tillbaka och du kommer att älska livet mer än någonsin förut! Och till er som tänker att ”men det är väl bara att äta, ni måste ju tvinga henne/honom att äta, det kan väl inte vara så svårt” (en väldigt vanlig kommentar bland anhöriga), en ätstörning är en väldigt komplex sjukdom och det är verkligen inte alls så lätt som att ”bara äta”. De ”glasögon” man bär när man har en ätstörning, glasögonen som förvränger verkligheten och får en köttbulle att verka enorm och en handled att se ut som en tjock falukorv, de glasögonen sitter hårdare än hårdast och är inte lätta att rubba på. Detta innebär också att den som bär glasögonen faktiskt ser sin verklighet så och tror på den till 110%. Så försök inte att bara slita väck glasögonen, då åker de bara på lika fort igen som de åkte av. Ha tålamod, låt varje dag bli ett framsteg och nöt sakta ut de där glasögonen tills att det en dag inte finns en endaste liten glasskärva kvar. Kämpa, ge aldrig upp, du kan, du vill, du vågar!

http://fullfrulle.blogg.se/2013/september/det-gar-att-bli-frisk-och-fri.html